Av Lars-Åke Krantz
Söndagen 11 januari 2015.
Vaknade med ett ryck. Det här går inte, jag ska ju jobba. Vad är klockan? Drog försiktigt loss armen under den unga tjejens smala hals. Hennes långa, mörka hår klibbade mot min underarm. Lämnade en ljudlös kyss på den bara axeln och lät täcket omfamna henne. Försökte se armbandsuret men kunde inte fokusera i myslampans sken. Klev ut i källarvåningens hall med ett bylte kläder, förhoppningsvis mina, stängde dörren till den vackra och slog på strömbrytaren.
Lysröret brände som en svets i ögonen. Jag hoppade på ett ben på trasmattan, frös och hittade inte ena sockan. Försökte med armbandsuret igen. Kvart i … kvart i …nånting. Impalans rutor var blågråa av dagg när jag kom ut. Lossade parken och lät den tunga kolossen rulla bakåt, utför. Ville inte väcka huset. Släppte på fullt, snuddade postlådorna och skulle ha behövt göra en gir ut på asfalten men med avslagen servo blev det en minimal kursändring följt av en tvärbroms.
-Nå, ganska bra. Jag stog tvärs över stora vägen femtio meter från huset och kunde väcka den dubbelpipiga motorn.
Satt rak i sätet, huttrade och stirrade ut i natten. Jag visste fortfarande inte vad klockan var men Kersti Adams Ray löste gåtan när låten var slut.
-Du lyssnar på Sveriges Radio P3 och Nattradion när klockan är fyra på morgonen måndagen den artonde september 1978, sade hon.
Fullmånen målade landskapet i blått och silver. Långsjöns vatten glittrade svagt och husen sov tyst vid de svarta bergens granbeklädda fötter. Kersti spelade Doobie Brothers Long Train Running och rutan blev imfri. Pojken bakom ratten log i mörkret. Helgen rusade fortfarande i honom. Han tittade sig omkring. Impalans blå inredning var ren och frisk. Den luktade gott och i bakrutan stod rosa pantern och lyste, egentligen en schampoflaska han satt två lampor i och skruvat fast på hatthyllan, men vad nu? På passagerarsätet låg en påse?
En Konsumpåse med två Champis och de där hembakade bröden med kryddig skinka som
Champis, Chevy and . . . .