Bert-Ove hade med sig spindlarna och började montera men saknade saxpinnar. Flera i verkstan saknar grejer och vi skickade Gottfrid Krantz 12 år med en inköpslista till Mekonomen som låg i samma hus.
-Mekonomens kassaapparat hade gått sönder, rapporterade han när han kom tillbaka med påsen full med grejer.
-De sade att de inte kunde ta betalt... Jo hej du! TACK MEKKO.
15:30 Mot eftermiddagen sitter hjulen på plats. Bilen sänks ner på sin nya höjd och hjulen kryper in i hjulhusen. Gänget samlas, fläktarna slås av och det blir tyst i verkstaden. Ett välbehövligt andrum. Fram blir det perfekt.
-Åhh, vad snyggt tycker alla och en tacksamhetens tanke går till Fatman Fabrications i USA. Bak kunde vi ha tålt ett par tums sänkning till. Två man ställer sig i bagaget och bilen ser bättre ut. Med full tank, vattenfyllt reservhjul och verktygslåda i betong kan det bli ok. Solen går ner för andra dygnet. Jag tittar på klockan, halv fyra – redan! Det var som om garaget var en kapsel varifrån man såg solen gå upp och ned över jorden.
Alla går över på karossen som har långt kvar. Dessutom är huven är inte klar, inte gangsterkepsen, inte fälgarna. Allt krom skall åtgärdas och...jag ser att alla ser det dumma i hela grejen, vansinnet, ändå säger ingen något. De bara fortsätter.
Timmarna går. Samuel svettas. I Dennis ansikte rinner fåror av svart sot. Det räcker att en kastar verktygen av trötthet, av insikt och går så rasar allt men det är tyst. Jag tittar på Per. Den unge. Håller han på att bryta ihop?
-Vad är det, säger han och jag går in till datorn och skriver på usabil.nu
20:22 ” Klockan är 20:22 Nu har grabbarna varit igång i 28 timmar med totalt 4 timmars sömn och nu ökar farten, intensiteten. Nu går det att ta på tröttheten men också på energin runt bilen.