S i d a
S v e r i g es
4 4
O g g i e
Hon har sett sin mamma vända stora sura
hästars attityd på ett litet kick, hon har sett
mig med hundar och långa pytonormar....men aldrig hade hon sett något djur
”så fullständigt” rubba mammas mentala
balans!!
Klart det var kul!! Som hon har skrattat
med uslingen, HENNES lilla Oggie :-) en
liten skit på 153 gram ställde allt på sin
spets!
Som Vi har fnissat och gapskrattat åt alla
hans ljud och dråpligheter. Sett honom
kasta " äckliga " saker all världens väg, sett
honom flyga in och bada i Olgas vattenskål,
slänga ut alla Olgas grönsaker på golvet...
Vi har gått med öronproppar men också
sett honom övervinna rädslor, från att ha
varit livrädd för all röd mat, till att älska att
smaska på en jordgubbe <3. Jag brukar
säga, att han är precis lika underbar som
han är jobbig.
Rebecka hade under sommaren förlorat
sin farmor i cancer och på något vis kändes
det så absurt att avliva ett djur som vi älskade så mycket.
I 40-50 år kan en Morhuvad leva. Var jag
än vände mig fick jag höra om papegojor
och deras långa liv och brokiga historier.
Lät nästan som hur man än vände på det
hade alla gojor mer eller mindre gräsliga
perioder.
Det var EN sak som vingklippning skulle
kunna hjälpa med. Han skulle kunna få
vara med igen. Som det var nu, var det ju
omöjligt. Min dotter och jag hade suttit i
dubbla tröjor och ätit middag med svetten
rinnande i pannan, men så kan man ju faktiskt inte leva.
Om vi vingklippte Oggie, skulle vi kunna ta
med honom på allt runtomkring i lägenheten och socialisera om honom, hans burdörr kunde äntligen kunna få stå öppen.
Beccas syn på det hela var helt enkelt.
- Han kommer springa på golvet och bita
dig i fötterna! Hon var mycket emot det
hela, men kunde inte heller komma på
någon annan lösning :-/
Oggie hade aldrig vant sig vid att underhålla sig själv i sin bur, att bara vara.
Kanske, kanske skulle även skrikandet
minska när han i alla fall hade möjligheten
att klättra ner o knalla ut i köket efter mig
tex.
o c h
h a n s
P a p e g o jM a g a s i n
h o r m o n e r
Obs! Vid den här tidpunkten var hans
stress/separationsskrikande ett minst
lika stort bekymmer som bitandet!
Det blev onsdag och jag gick igenom
mina tankar återigen med veterinär
Gunnel Andersson och jag måste säga
att hon stöttade mig fullkomligt, hon
kände tydligt att än var vi i allafall inte
redo för att avliva. Jag hade fysiskt ont i
magen när vi kom dit, och när hon bar
iväg med Oggie började jag gråta. Jag är
så mot vingklippning att jag fortfarande
inte fattar att jag gjorde det!
Med enormt tungt hjärta åkte jag hem
med min glatt gnyfflande lilla pippi som
inte hade hunnit fatta vad som hade
hänt. Han tycker alltid det är kul med
nya människor och åka t-bana och liknande, det är bara spännande.
Första två dagarna gick ok hemma. Vi
bar med honom och jollrade med
honom, och han var så tyst, nästan
spöklikt tyst. Han gjorde bara EN flygning, han gled ner precis som det
"ska". Han fattade direkt att han inte
kunde flyga. Han kanske trodde att
han var skadad?
Under skrikperioden var det som att
allt annat var blockerat, nästan som
en människa som försvinner in i en
psykos.
Han har börjat uppska