Sveriges PapegojMagasin Nr 1 jan 2014 - Page 44

S i d a S v e r i g es 4 4 O g g i e Hon har sett sin mamma vända stora sura hästars attityd på ett litet kick, hon har sett mig med hundar och långa pytonormar....men aldrig hade hon sett något djur ”så fullständigt” rubba mammas mentala balans!! Klart det var kul!! Som hon har skrattat med uslingen, HENNES lilla Oggie :-) en liten skit på 153 gram ställde allt på sin spets! Som Vi har fnissat och gapskrattat åt alla hans ljud och dråpligheter. Sett honom kasta " äckliga " saker all världens väg, sett honom flyga in och bada i Olgas vattenskål, slänga ut alla Olgas grönsaker på golvet... Vi har gått med öronproppar men också sett honom övervinna rädslor, från att ha varit livrädd för all röd mat, till att älska att smaska på en jordgubbe <3. Jag brukar säga, att han är precis lika underbar som han är jobbig. Rebecka hade under sommaren förlorat sin farmor i cancer och på något vis kändes det så absurt att avliva ett djur som vi älskade så mycket. I 40-50 år kan en Morhuvad leva. Var jag än vände mig fick jag höra om papegojor och deras långa liv och brokiga historier. Lät nästan som hur man än vände på det hade alla gojor mer eller mindre gräsliga perioder. Det var EN sak som vingklippning skulle kunna hjälpa med. Han skulle kunna få vara med igen. Som det var nu, var det ju omöjligt. Min dotter och jag hade suttit i dubbla tröjor och ätit middag med svetten rinnande i pannan, men så kan man ju faktiskt inte leva. Om vi vingklippte Oggie, skulle vi kunna ta med honom på allt runtomkring i lägenheten och socialisera om honom, hans burdörr kunde äntligen kunna få stå öppen. Beccas syn på det hela var helt enkelt. - Han kommer springa på golvet och bita dig i fötterna! Hon var mycket emot det hela, men kunde inte heller komma på någon annan lösning :-/ Oggie hade aldrig vant sig vid att underhålla sig själv i sin bur, att bara vara. Kanske, kanske skulle även skrikandet minska när han i alla fall hade möjligheten att klättra ner o knalla ut i köket efter mig tex. o c h h a n s P a p e g o jM a g a s i n h o r m o n e r Obs! Vid den här tidpunkten var hans stress/separationsskrikande ett minst lika stort bekymmer som bitandet! Det blev onsdag och jag gick igenom mina tankar återigen med veterinär Gunnel Andersson och jag måste säga att hon stöttade mig fullkomligt, hon kände tydligt att än var vi i allafall inte redo för att avliva. Jag hade fysiskt ont i magen när vi kom dit, och när hon bar iväg med Oggie började jag gråta. Jag är så mot vingklippning att jag fortfarande inte fattar att jag gjorde det! Med enormt tungt hjärta åkte jag hem med min glatt gnyfflande lilla pippi som inte hade hunnit fatta vad som hade hänt. Han tycker alltid det är kul med nya människor och åka t-bana och liknande, det är bara spännande. Första två dagarna gick ok hemma. Vi bar med honom och jollrade med honom, och han var så tyst, nästan spöklikt tyst. Han gjorde bara EN flygning, han gled ner precis som det "ska". Han fattade direkt att han inte kunde flyga. Han kanske trodde att han var skadad? Under skrikperioden var det som att allt annat var blockerat, nästan som en människa som försvinner in i en psykos. Han har börjat uppska