S v e r i g es
S i d a
P a p e g o jM a g a s i n
O g g i e
o c h
h a n s
h o r m o n e r
Plötsligt såg jag mig själv
utifrån, vad hade jag gjort?
Hur befann jag mig plötsligt i en situation där jag
grät och ylade TYYYSSST till
fågeln ....?
Jo, jag hade ju väntat och
väntat på att kastreringen
skulle ta. Och nu 2 månader senare hade han slutat
dansa och stöta upp mat
och han hade även fått en
större bur.
Dags att beställa tid till
veterinären, igen. Situationen var inte levbar.
Jag stoppade in Oggie i
transportburen och åkte
direkt till DjurMagazinet i
Rotebro med honom, han
hade varit där på inackordering förut. Inte en minut
till med hans läten klarade
jag. Nu behövde jag tänka.
En behövlig paus!
Från buren till badrumsdörren, till köket
osv. Han belönades med solrosfrön när
han landade fint där han skulle. I samma
sekund som jag inte använde targetstickan
eller böjde mig ner för att plocka upp något anföll han mitt huvud/nacken men då
böjde jag mig bara framåt så rullade han
och kökshanduken av och jag stoppade
tillbaka honom i buren.
Försökte även att ignorera hans anfall ,
men när han väl hade börjat kunde han
inte sluta. Han var då i något slags Huggtugg-läge där man inte kunde nå honom.
Den lilla arga gojan knäppte ständigt med
näbben och vi var alla så olyckliga. Min
dotter var livrädd att jag skulle ta beslutet
av avliva honom. Hon förstod att problemet inte var lättlöst.
Ständigt dåligt samvete att han var instängd, inte möjligt att ha honom ute och
dag ut och dag in ....skrik, skrik, skrik.
Mina nerver blev precis förstörda, jag tappade greppet och en morgon sprang jag
fram till buren och bad honom storgråtande att SLUUUTA!!!!
4 3
Det blev så tomt och tyst i huset utan
Oggie. Olga blev som en ny få