S v e r i g es
P a p e g o jM a g a s i n
O g g i e
Redan efter några dagar var de ok med
att sitta på varsin axel. Hans skrikande/
separationsångest (om man nu ska använda det ordet) minskade direkt när Olga
kom in i huset. De var långt ifrån vänner
men oj så berikande det var för den lilla
herrn som suttit själv hela sitt liv.
Han åt, HON började äta. Olga tog en tupplur, ja då gjorde Oggie det med. Men framförallt Olga lekte och lekte och lekte igen..
och -se där, Oggie började peta på sina
leksaker!
Ett försiktigt gnagande övergick snart i
att hänga upp o ner och skaka sakerna så
det skramlade härligt.
Fodersök hade vi kommit igång så smått
med redan innan Olga kom, att han är ett
matvrak underlättade mycket.
o c h
S i d a
h a n s
h o r m o n e r
Träna med Oggie var helt omöjligt, han
bliev precis till sig och börjar försöka
mata mig och knipa sig fast på min hand
med tårna, dansa.
varnande med näbben) att nu är han
på urdåligt humör och jag vet att han
behöver komma in i buren så fort som
möjligt.
Det blir sommar och vi åker till stugan
Det sista jag minns är att jag säger
på landet. Den består i princip bara av
fönster och sommarljuset flööödar in.
till min dotter att akta sig för Oggie, att
hon ska backa bort. Sen biter han min
axel hårdare än någonsin, han släpper
inte utan hänger kvar.
Hur man ska kunna göra "rätt" i den
här situationen vet jag inte, jag gjorde
garanterat alla fel, skrek till, och försökte få loss honom. Skakade på mig
och fäktade. Han släppte och landade
på golvet, förvirrad men vände sig mot
mig igen. Jag var vid det
här laget helt övertygad
om att han hade liksom
"tagit fel" på mig och
något annat. Men han
landade på mig igen och
gav ett lika hårt bett och
vägrade släppa.
Han stöter nu upp mat även till Rebecca
bara hon pratar med honom och är mer
hormonell än nånsin. Han har varit där
flera gånger förut och det är promenader i transportbur, spela kubb, vissla på
familjen, springa runt och busa på middagsbordet och han verkar nöjd men
hormonellt stressad.
Vid det här laget har jag gett upp försöken
med att enbart ignorera skrik och börjat
jobba med kontaktvisslingar. Så fort han
gav ifrån sig nåt acceptabelt ljud så visslade jag eller pratade högt från tex köket.
Det funkade riktigt bra, livet rullade på,
trickträning ett par dar i veckan men jag
börjar märka ett starkt samband mellan
hur mycket axeltid han fick och hur aggresiv/stressad/högljudd han blev.
Det funkar dock inte med träningen.
Olga och Oggie funkade fortfarande bra
i lägenheten, det var Oggie som bestämde
och Olga som flög undan från den lille färgstarke. Möjligtvis att det var lite mer spänningar dem emellan till och från under
våren.
orber
Inge N
g
Fem bett blev det och
mitt i alltihop så kunde
jag liksom inte tro på det
som hände. Blodet rann
från fem ställen och det
tog 10 min ,sen började
jag skaka och gråta av
chocken.
När det blev februari igen satte vårhormonruset igång igen. Jag ger långa tysta
mörka nätter men märker ingen större
skillnad. Han nyper mig lätt någon gång
när han blir för mycket i gasen , men jag
vet att jag var stolt över honom som hade
lärt sig att bara markera lätt med näbben
istället för att tugga jättehårt!
Han börjar mata mig, dansa och stöta upp
mat så fort jag försöker göra nåt med
honom. Jag vet faktiskt fortfarande inte
vad jag hade kunnat göra mer för att förhindra det som hände sen.
4 1
Jag försöker avleda, ignorera men det är
semester och jag ägnar inte ALL min tid
att jobba med honom. Varje eftermiddag /kväll så flyger dom fritt en stund
inne i stugan. En tidig kväll flyger han
från mitt huvud rakt på Olgas ansikte/
näbb och tufsar till henne ordentligt .
Jag ser och hör (han knäppte varnande
Inte av smärta utan av
en djup känsla av besvikelse. Hur går man vidare från något sådant
här? Jag hade just blivit
anfallen av en bålgeting
på 153 gram. Rebecca
sprang upp till mormor
för att hämta plåster
men kom ner med både mormor och
hela förbands lådan. Mina föräldrar
såg verkligen min besvikelse och visste
hur mycket energi jag lagt ner på honom.
Dagen efter kraxar han ilsket i sin bur,
han är mycket uttrycksfull och det är
svårt att inte uppfatta budskapet. Så
fort jag närma