JAG PROMENERAR I Cismigiu, den äldsta och största
parken i Bukarest. Jag vandrar bort mot ett gäng ungdomar
som skejtar och hänger i största allmänhet. Jag undrar vad
de drömmer om och vilka framtidsambitioner
de har. Där sitter bland annat Ana-Maria som vill bli hårstylist tillsammans med sin kompis Gabriela som vill bli modell.
De är 15 år. Gabriela väntar på ett samtal från en agentur
i England, men hon har inte hört något ännu. De är rätt
blyga och famlar lite med engelskan.
ANCA ÄR 16, hon håller i sin skateboard med sina långa
kusin bor där och det vore schyst att dra härifrån och kanske plugga psykologi säger hon. Maria är 16, hon vill åka till
USA eller Holland.
JAG ÅKER VIDARE till Rocolektiv Festivalen på MNAC,
Moderna Museet som ligger i Folkets palats. Jag tar hissen 5
våningar upp och möts av elektronisk musik, installationer,
Hipdiebattery spelar, hon kallas för Rumäniens modigaste,
kvinnliga, elektroniska artist. Jag försöker föreställa mig
stämningen här under Caeucescos tid, men det känns så
extremt långt borta.
MINA UPPLEVELSER AV Rumänien har varit många. Det är
ett vackert land med närhet till både Svarta havets
badstränder och skidåkning i Karpaterna. Jag har vandrat
runt i Vlad III Draculs hemkvarter Timisora, ätit min favoriträtt Sarmale i Brasov, vandrat i bergen i Sinaia, övernattat
hos Claudius fattiga men mycket gästvänliga kusiner i en
liten dalby utanför Rhegin. Jag har campat och druckit
palinka på morgonkvisten med hårt arbetande skogshuggare, långt upp i norra Transylvanien. Jag har varit rädd
men aldrig blivit rånad och alltid blivit väl mottagen. Jag
blivit lurad på 30 kr. Jag vet att Rumäner lever i korruption
och att arbetslö sheten är ett stort problem. Jag vill inte
blunda för det men det vore så orättvist att inte nyansera
och förstå mer av Rumänien än det vi läser idag om tiggare
ju faktiskt bra och dåligt överallt.
Jag tror att fördomar och okunskap är vårt största problem.
Det hindrar oss att förstå och tänka nytt. Jag visste nästan
ingenting om Rumänien när jag kom dit första gången men
nu vet jag mer. Alla är inte tiggare, alla människorna är inte
opålitliga och kriminella och det är inget u-land. De kämpar
Ionita och Gabriel är ett par, 23 år. De jobbar i samma
matbutik och är rätt nöjda med det. De har inget större
egentligen inte så stora skillnader på hur vi fungerar.
behov av att plugga, kanske längre fram. De är rätt trötta
på regeringen och tycker att de bara tänker på pengar.
Nu ska de bygga i parkerna också säger de, vi gillar den gamla
arkitekturen men de fattar inte sånt.