NJK-nytt 7/2006 | Page 2

Kommodoren har ordet  Denna spalt bär nummer fyrtiotvå och den blir alltså min sista. Under sex år har jag haft den oförställda glädjen att delge mina kära klubbkamrater synpunkter på klubbens verksamhet, aktuella projekt och händelser. Även om spalten bokstavligen är en skrivbordsprodukt har den dock alltid eftersträvat sanningsenlighet och realism samt närhet till alla de miljoner frågor som ständigt kräver åtanke och handling. Jag har med den försökt torgföra aktuella spörsmål och rapportera styrelsens sätt att tänka och handla. Klubben har idag drygt tvåtusentrehundra medlemmar, ungefär som för sex år sedan. Omkring trehundra har jag troligen stött på under mitt värv och kunnat kommunicera med på ett eller annat sätt, medan de övriga har varit utom räckhåll. Därför har jag ansett att denna spalt har försvarat sin plats, för den har varit en av de få möjligheter klubben har att tala till alla medlemmar. Jag hoppas trots allt ha kunnat uppnå åtminstone en del sympatier och tankeväckande frågeställningar, segelsporten till fromma. De gångna åren har varit oerhört berikande och fyllda med innehåll. När jag accepterade uppdraget att bekläda posten som kommodor för den ärorika Nyländska Jaktklubben, gjorde jag det nog med en viss bävan: för det första gällde det att ställa sig framför raden av framgångsrika seglare och leda dem. För det andra gällde det att inte vansläktas, att träda i mina föregångares skor och föra den nyländska seglartraditionen vidare för kommande generationer. Det gällde alltså inte bara att bevara utan dessutom att förkovra. För det tredje gällde det att med varsam hand utveckla verksamheten och milt men bestämt inspirera det dagliga i en miljö där alla synpunkter måste beaktas och sanningen om den rätta åtgärden ofta var en faktor med modifikation. En klubb är gudskelov inte ett företag med ensidig befälsordning utan en sammanslutning där allas ansträngningar det gemensamma till fromma är lika lovvärda. Jag hoppas därför att alla som bidragit på ett eller annat sätt har förstått sin unika och oersättliga insats. Min första styrelse valde sentensen ”Vi skall fostra seglare” till sitt motto. Efter det har alla styrelser förblivit det trogna. Varje beslut som har haft inverkan på segelsportsliga åtgärder har setts i denna belysning. Jag tror nämligen att i en klubb som vår, med så många varianter av segelsport, sjösport och båthantering, den gemensamma nämnaren just ligger i denna sentens. Skulle man ingående analysera denna enkla mening, lägga olika tonvikt vid varje ord och väga dess betydelse på guldvåg skulle man hela tiden komma tillbaka till det viktigaste: klubbens kollektiva fostrarplikt. Jag är därför av den åsikten att segelklubbarna representerar det bästa tänkbara osjälviska utbildningssamfund som finns, äldre klubbkamrater vägleder yngre, de befarna delar med sig av sina erfarenheter, mera engagerade bistår dem som har mindre möjligheter. Kompetensen frodas tack vare erfarenhet, systematiskt uppbyggd utbildning och övning. Därför har jag vidhållit klubbens plikt att fostra seglare: man kan aldrig läsa sig till sjöman utan man fostras till det. Jag har någon gång sagt att uppdraget som kommodor har varit ett av mina svåraste frivilliga uppdrag, trots att jag ändå trodde mig ha sett det mesta under en drygt fyrtioårig erfarenhet av olika uppdrag inom frivilligverksamheten. Man skall dock inte inläsa en negation i ordet ”svår”: uppdraget har varit oerhört utmanande, spännande och givande. Det ”svåra” har väl närmast legat i att fokusera, sammanjämka och prioritera. Klubbens absoluta profil är kappseglingen. Utan den skulle vi reduceras till en vanlig bryggförening och sålunda smälta in i den vardagliga gråa massan. Vi har därför satsat mycket på utvecklingen av vår beredskap och jag tycker att vi är på god väg, ävenom mycket ännu återstår att göra. Men att satsa på kappseglingen innebär också att vi måste prioritera och fokusera. Samtidigt har majoriteten av medlemmarna inte särskilt stort engagemang i denna form av segling utan den söker sin avkoppling i skärgården, i hamnarna, på världshaven eller under andra äventyr. Eftersom den gemensamma nämnaren ändå är segling är det tämligen lätt att balansera mellan de olika värderingarna. Ironiskt nog har jag, som sannerligen inte är sportsman till min läggning, än mindre regelfanatiker, trivts med att leda en klubb med högtstående sportsliga ambitioner. Jag har fascinerats av dem, ödmjukt försökt förstå deras behov och har gjort mitt bästa att försöka föra traditionen vidare: jag betonar, utan klubbens höga sportsliga ambitioner skulle jag aldrig ha accepterat kommodorskapet. Jag har till min stora glädje märkt att klubbkamraterna nästan undantagslöst stött och rått varandra. Den lilla grupp ”frivilliga” som för sitt eget höga nöjes skull har styrt och ställt till vardags har gjort det för den stora helheten, för att de klubbkamrater som inte har möjlighet till engagemang skall kunna njuta frukterna av den interna solidariteten och lojaliteten. Snålskjutsar kan ha förekommit och en och annan utlovad arbetsinsats har måhända av oaktsamhet uteblivit men när jag frågat, har man hänvisat till frivilliginsatsens frivillighet. Till det har vi dock tillsammans kunnat konstatera, att frivilligheten ligger