Kommodoren har ordet
Denna spalt bär nummer fyrtiotvå och den blir alltså min sista.
Under sex år har jag haft den oförställda glädjen att delge
mina kära klubbkamrater synpunkter på klubbens verksamhet,
aktuella projekt och händelser. Även om spalten bokstavligen
är en skrivbordsprodukt har den dock alltid eftersträvat sanningsenlighet och realism samt närhet till alla de miljoner
frågor som ständigt kräver åtanke och handling. Jag har med
den försökt torgföra aktuella spörsmål och rapportera styrelsens sätt att tänka och handla.
Klubben har idag drygt tvåtusentrehundra medlemmar, ungefär som för sex år sedan. Omkring trehundra har jag troligen
stött på under mitt värv och kunnat kommunicera med på ett
eller annat sätt, medan de övriga har varit utom räckhåll. Därför
har jag ansett att denna spalt har försvarat sin plats, för den
har varit en av de få möjligheter klubben har att tala till alla
medlemmar. Jag hoppas trots allt ha kunnat uppnå åtminstone
en del sympatier och tankeväckande frågeställningar,
segelsporten till fromma.
De gångna åren har varit
oerhört berikande och fyllda
med innehåll. När jag accepterade uppdraget att bekläda
posten som kommodor för den
ärorika Nyländska Jaktklubben, gjorde jag det nog med en
viss bävan: för det första gällde
det att ställa sig framför raden av framgångsrika seglare
och leda dem. För det andra
gällde det att inte vansläktas,
att träda i mina föregångares
skor och föra den nyländska
seglartraditionen vidare för
kommande generationer. Det gällde alltså inte bara att bevara
utan dessutom att förkovra. För det tredje gällde det att med
varsam hand utveckla verksamheten och milt men bestämt
inspirera det dagliga i en miljö där alla synpunkter måste
beaktas och sanningen om den rätta åtgärden ofta var en faktor med modifikation. En klubb är gudskelov inte ett företag
med ensidig befälsordning utan en sammanslutning där allas
ansträngningar det gemensamma till fromma är lika lovvärda.
Jag hoppas därför att alla som bidragit på ett eller annat sätt
har förstått sin unika och oersättliga insats.
Min första styrelse valde sentensen ”Vi skall fostra seglare”
till sitt motto. Efter det har alla styrelser förblivit det trogna.
Varje beslut som har haft inverkan på segelsportsliga åtgärder
har setts i denna belysning. Jag tror nämligen att i en klubb
som vår, med så många varianter av segelsport, sjösport och
båthantering, den gemensamma nämnaren just ligger i denna
sentens. Skulle man ingående analysera denna enkla mening,
lägga olika tonvikt vid varje ord och väga dess betydelse på
guldvåg skulle man hela tiden komma tillbaka till det viktigaste: klubbens kollektiva fostrarplikt. Jag är därför av den
åsikten att segelklubbarna representerar det bästa tänkbara
osjälviska utbildningssamfund som finns, äldre klubbkamrater
vägleder yngre, de befarna delar med sig av sina erfarenheter,
mera engagerade bistår dem som har mindre möjligheter. Kompetensen frodas tack vare erfarenhet, systematiskt uppbyggd
utbildning och övning. Därför har jag vidhållit klubbens plikt
att fostra seglare: man kan aldrig läsa sig till sjöman utan man
fostras till det.
Jag har någon gång sagt att uppdraget som kommodor har
varit ett av mina svåraste frivilliga uppdrag, trots att jag ändå
trodde mig ha sett det mesta under en drygt fyrtioårig erfarenhet av olika uppdrag inom frivilligverksamheten. Man skall
dock inte inläsa en negation i ordet ”svår”: uppdraget har varit
oerhört utmanande, spännande och givande. Det ”svåra” har
väl närmast legat i att fokusera, sammanjämka och prioritera.
Klubbens absoluta profil är kappseglingen. Utan den skulle vi
reduceras till en vanlig bryggförening och sålunda smälta in
i den vardagliga gråa massan. Vi har därför satsat mycket på
utvecklingen av vår beredskap och jag tycker att vi är på god
väg, ävenom mycket ännu återstår att göra. Men att satsa på
kappseglingen innebär också att vi måste prioritera och fokusera. Samtidigt har majoriteten av medlemmarna inte särskilt
stort engagemang i denna form av segling utan den söker sin
avkoppling i skärgården, i hamnarna, på världshaven eller
under andra äventyr. Eftersom den gemensamma
nämnaren ändå är segling
är det tämligen lätt att
balansera mellan de olika
värderingarna. Ironiskt
nog har jag, som sannerligen inte är sportsman till
min läggning, än mindre
regelfanatiker, trivts med
att leda en klubb med högtstående sportsliga ambitioner. Jag har fascinerats
av dem, ödmjukt försökt
förstå deras behov och har
gjort mitt bästa att försöka
föra traditionen vidare:
jag betonar, utan klubbens
höga sportsliga ambitioner skulle jag aldrig ha accepterat
kommodorskapet.
Jag har till min stora glädje märkt att klubbkamraterna nästan
undantagslöst stött och rått varandra. Den lilla grupp ”frivilliga” som för sitt eget höga nöjes skull har styrt och ställt till
vardags har gjort det för den stora helheten, för att de klubbkamrater som inte har möjlighet till engagemang skall kunna
njuta frukterna av den interna solidariteten och lojaliteten.
Snålskjutsar kan ha förekommit och en och annan utlovad
arbetsinsats har måhända av oaktsamhet uteblivit men när jag
frågat, har man hänvisat till frivilliginsatsens frivillighet. Till
det har vi dock tillsammans kunnat konstatera, att frivilligheten
ligger