Kommodoren har ordet
är klar att erbjudas medlemmarna och våra gäster. Behovet av
IT stöd är enormt. Likaså information och kommunikation. Till
stora delar borde allt detta utföras av medlemmar för medlemmar (på likvärdiga villkor och med ömsesidig förståelse) och
koordineras av styrelse och kansli. Men för den stora massan
av medlemmar dras alla tjänster över en kam och upplevs som
självklar “medlemsservice”.
Att någon sedan brusar upp när tjänsten inte fungerar och
hutar åt en medlemskollega för slarv eller ogjort arbete kan
lämnas åt sitt eget värde. Vi är ju alla måna om att göra en
kvalitativt god insats för klubben. “Frivilligheten” innebär däremot inte att man får slarva eller lämna ogjort med hänvisning
att man gör något av egen fri vilja. Frivilligheten innebär att
man är fri att acceptera uppdraget men inte att svika ett givet
förtroende.
Frivilligheten och talkoandan går tillbaka på en ömsesidig
respekt för specialkunnande, personlig generositet och önskan
att vara varandra till lags. Världen av idag skulle må gott av
litet mera osjälvisk generositet
och mindre subjektivitet. De goda
dragen finns där, jag vet det, för
jag ser dem alla dagar. Men vi är
inte idag längre oavhängiga. Vi
lever alla i ett nätverk av plikter,
prioriteringar och ogynnsamma
yttre omständigheter, vilka påverkar vårt val av insatser på det
personliga planet. Detta har resulterat i att mycket av sådant, som
ankommer på kommittéerna att
utföra, av nödvändighet, tidsbrist
eller annan orsak fallit på kansliet
och i sista hand Cecilia att utföra.
Man kan inte rimligtvis förutsätta
att en privat medlem mitt i sitt
profana id skall kunna ställa upp
på klubben och göra en insats för
någonting som dessutom knappt
står i dess makt att utföra ensam.
Så den anställda administrationen
får ta på sig tungan av utförandet. Det är ju praktiskt med
kansliet mitt i nätet, det blir inkörsporten till allt. Samma utveckling har vi sett i Stockholm, Göteborg, Köpenhamn och
Oslo. Där har medlemsinsatsen alltmer koncentrerats kring
planering, policybeslut och strukturering. Specialanställda får
sedan ansvara för att saker utförs.
Klubbens huvudsakliga resurs vid sidan av medlemsinsatserna är medlemsavgifterna och användningen av dem bör ske
med största varsamhet och urskillning. De är nästan en helig
källa och får inte missbrukas. Men om man inte kan räkna med
en fullödig medlemsinsats när det gäller driften av klubben och
medlemmarna ändå förväntar sig både tjänster och produkter
måste dessa skapas på något sätt. Samtidigt får man heller inte
förta glädjen av dem, vilka genom sin osjälviska insats bereder
sig själv en tillfredsställelse i att göra andra glada. Styrelsen
funderar därför nu på klubbens operativa strategi och hur vi
på bästa sätt skall kunna kombinera det osjälviska arbetet och
anständiga arbetstider för våra anställda utan att för den skull
göra våld på det finaste vi egentligen har: ett osjälviskt och
alltuppoffrande kamratskap som uppstått kring seglingen i
alla dess former.
Thomas Thesleff
Den uppmärksamma läsaren har säkert under årens gång lagt
märke till att jag i denna spalt allt emellanåt har reflekterat
över hur verksamheten i vår klubb är organiserad och hur den
bäst skall förvaltas. Jag har till och med vågat mig på att rita
ut organigram och räkna upp funktionärernas arbetsfält. Det
kan ju te sig litet ironiskt att så är fallet, vår klubb skall ju ha
seglingen i centrum, fostra seglare i första hand och inte hänge
sig åt tung byråkrati. Men frestelsen ligger nära att hemfalla åt
förenklingar, lådor, pilar och streck. Klubbens utanskrift förleder många att tänka på ett maskineri med massor av kuggar
och en drivfjäder. Men sålunda utformad faller