NJK-nytt 5/2007 | Page 13

Vindungarna När alla kommit i land riggas optimisterna av. Jag hjälper till med att rigga av och tillsammans med Miikka och Jessica att vända jollarna och ställa dem på plats. Därefter följer en kort “palaver” i Dumlehuset. Efter “palavern” låter Miikka och Jessica barnen hoppa i och simma med torrdräkterna på. Det blir mycket stoj och skratt, trots att en del torrdräkter Foto: Catarina Welin Klockan närmar sig halv två, jag springer ifrån stöket på advokatbyrån på Skillnadsgatan. Snabbt kastar jag mig i bilen och börjar köra mot Vindängens skola. Då släpper stressen. Jag tänker tillbaka på torsdagen i april då min fru Catarina ringde mig under någon av pauserna i en rättegång vid Helsingfors tingsrätt och berättade att Tapio Lehtinen och företrädare för NJK skulle hålla ett infotillfälle på Björkholmen om eftermiddagssegling för barnen i Vindängens skola. Många ivriga barn och föräldrar hade deltagit i infotillfället. Då det klarnade att deltagande förutsatte att föräldrarna investerade en eftermiddag på våren och hösten samt köpte en torrdräkt till sitt barn, hade gruppen av intresserade krympt till 9. När jag körde längs Västerleden mot Drumsö tänkte jag också på glädjen man såg i barnens ögon då verksamheten startade i kyla och regnskurar den 2 maj. Jag kommer fram till Vindängens skola vid utsatt tid kl. 14. Min uppgift är att hämta Iia, Ronja och Eric. Barnen äter mellanmål i matsalen, när jag hämtar dem. De tar sina stora väskor innehållande torrdräkt, neoprenskor och -handskar, flytvästar, handduk och byteskläder. Barnen pratar ivrigt och är i spänning inför seglingen. Andrea följer också med, hon skulle från början åka med sina föräldrar, men de fick förhinder. Det går utmärkt. När vi kör längs Västerleden tillbaka mot Björkholmen kastar jag ett getöga på fjärden på båda sidorna om Hanaholmen, vinden är byig, men inte hård. I snitt kanske 5 m/s ostlig vind. Molnen på himlen växlar, endel av dem är mörka. Få se om vinden kommer att öka, tänker jag. Väl framme på Björkholmen för vi väskorna till klubbhuset och går därefter till Dumlehuset. Där träffar vi Oliver, Edwin, Edward, Mathilda och Linus, som skjutsats av sina föräldrar samt seglingslärarna Miikka och Jessica. När Miikka och Jessica ritat på griffeltavlan och förklarat dagens program, går vi och klär om barnen i torrdräkter och riggar optimisterna. Idag skall barnen få segla ensamma och träna sidovindssegling. Vi skickar iväg barnen och åker efter i två gummibåtar. Miikka tar den ena och Jessica och jag den andra. Två bojar läggs ut innanför vågbrytaren och barnen seglar sidovind mellan dem. När jag sitter i gummibåten frapperas jag av att det händer mycket hela tiden. Jag beundrar Jessicas och Miikkas förmåga att både ha koll på helheten och hjälpa barnen individuellt. Svårast verkar det vara att göra ett slag, många fastnar i vindögat. Alla barn är duktiga och kämpar bra. Ingen kantrar, trots att det ser ut att vara nära ögat ibland. Efter ca tre kvart seglar alla inåt. Nu märker man att koncentrationen och tålamodet hos 7-9 -åringarna börja tryta. Saken blir inte bättre av att det är kryss till bryggan. Ett och annat hårt ord om att båtarna inte lydde rorsman uttalas av barnen. Att i rörelse byta hand för skot och roder bakom ryggen är inte lätt, men övning ger färdighet. uppenbarligen läcker litet i sömmarna. Sådant hör till. Denna gång hann vi inte leka några utelekar, som barnen hade gjort de andra gångerna. När vi byter torrdräkterna mot vanliga kläder är barnen trötta, men glada. Att dra torrdräkten över huvudet är dock inte populärt. Andrea och Edwin talar entusiastiskt om simturen i torrdräkt efter seglingen, Linus om att det var roligt när man fick segla hur man ville mellan bojarna. Alla barn blir avhämtade av sina föräldrar ca kl. 17. Hemma på kvällen, innan jag somnar, tänker jag tillbaka på eftermiddagens upplevelser. På de små barnen som seglade fram och tillbaka på sidovindsbanan i den byiga vinden. Små röd- och gulklädda seglare, som kämpade och lärde sig i rasande takt. På Miikkas och Jessicas outtröttliga uppmärksamhet och handfasta råd. På glädjen i att få följa med det hela på nära håll, långt från vardagens sedvanliga sorger och bekymmer. På att en ny generation lär sig att njuta av vågor och vind och vår unika skärgård. Vem vet, kanske någon av dem en dag är en framgångsrik kappseglare. Jag somnar med ett leende på läpparna, det gjorde Eric också. Tusen tack till Tapio Lehtinen för idén o