22

Det är den sista dagen av Världsmästerskapen i Halifax , i Kanada , nu återstår endast en segling , den blir avgörande för hur medaljerna kommer att fördelas . Under hela veckan hade vi vittring på en plats på podiet , men näst sista dagen lyckades den brittiska duon , ( rege rande världs mästare och silvermedaljörer i Tokyo 2020 ) kila framför oss genom en perfekt seglingsprestation . Tack vare ett sista lyckat fleet race på morgonen , före medaljracet , tog vi oss upp på podiet igen . Kampen om silver och brons stod nu mellan oss , italienarna ( regerande vice världsmästare ), och britterna .

ATT SEGLA NACRA 17 är både spännande och utmanande . Att segla i 30 + knop gör att allt måste fungera till 100 %, alla manövrar skall ske exakt vid rätt tid , i rätt ögonblick och alla kroppsrörelser skall vara synkroniserade med din partner för att undvika att båten kraschar ner från sina bärplan , vilket känns som att köra in i en vägg . Det är egentligen helt galet och ironiskt att vårt livs mest spännande kappsegling seglades i vindar på 3-4 knop . En professionell simmare kunde utan ansträngning enkelt ha simmat förbi oss .

Av förklarliga skäl var det viktigt för oss att ta en medalj i VM . Vi hade inom vårt team bestämt oss för att se tävlingen som ett bevis på att vi nog kunde prestera då det behövdes . Vi ville utsätta oss för extra tryck för att verkligen prestera just här i Kanada . Det fanns av naturliga skäl redan press på oss eftersom vi lyckats ta medalj i alla regattor denna säsong , förutom i Kieler Woche . Men det är annorlunda då man ställer hårda krav på sig själv , i slutändan hörs den inre rösten bättre än rösterna utanför .

Det vi lyckats prestera denna säsong har påverkats av många olika faktorer , där den viktigaste faktorn varit vår över-

lägsna fart . Det att vi har god fart på båten är tack vare många mindre faktorer som vi lyckats sammankoppla : kommunikationen , utrustningen , det att vi är väl synkroniserade med varandra och med vågorna , hela upplägget och vår egen stil … Sist och slutligen är det allt detta som gör oss snabba på tävlingsbanan . Ju hårdare det blåser desto större har gapet till våra motståndare blivit . I svag vind , då vi inte kommer upp i foiling , har vi ingen fart fördel .

När vi förberedde oss för medaljseglingen visste vi att allt berodde på att positionera sig rätt , vem som helst kunde bli etta . Eftersom fart differenserna skulle vara marginella var det viktigt att vi placerade oss i täten redan vid startögonblicket .

De som följde med medaljseglingen kunde konstatera att vår plan inte lyckades . Vår start var acceptabel men inte perfekt , vi lyckades i alla fall hålla oss i toppen av fleeten . Men då vi närmade oss den vänstra sidan av banan började vinden vrida 20 grader vänsterut och snart var de två teamen , vi lätt hade kunnat täcka , framför oss . Eftersom vi inte behövde bry oss om resten av fleeten , var det vi tre som bevakade varandra . Italienarna lyckades dra ifrån vid