världskriget blev sporten tillgänglig för den breda allmänheten.
Det är därför på sin plats att jag idag med några ord dagen till
ära försöker sammanfatta den moderna nordiska segelsportens
raison dʼêtre:
En seriös kommentator skulle ta till atavistiska liknelser
och inleda med ett ”... redan de gamla vikingarna...” och
fortsätta med koggar och kraveller. En annan skulle kanske
ta till orakel som Poul Elvström, Pelle Holm, Colin Archer
eller Eino Antinoja. En tredje skulle måhända försöka sig på
Alma grund, Sinebrychoff pokalen, Prins Henriks pokal eller
Guldpokalen.
Men låt mig föreslå en annan infallsvinkel: låt oss tillsammans i tankarna följa det geografiska Östersjöns sträckning,
smeka dess kuster lika ömt som om vi berörde det dyraste vi
hade. Då kanske vi inser vad den nordiska seglartraditionen
egentligen är. Tänk er en mycket snabbgående jakt och förlig
vind, tidsfaktorn negligerad. Vi startar från Lindesnes och
går till Hankö och Fredrikstad. Därifrån beger vi oss med
forsande bogsvall via Kosteröarna och Skagens rev ner mot
Kullen med Vinga fyr skymtande i öster och Laesö i väster.
Från Kullen gör vi en avstickare via Samsö genom Stora Bält
till Mön, då vinden fortfarande är förlig. Lättsinnigt nog har
vi naturligtvis glömt besättningsbytet så vi måste gå upp till
Falsterbo innan vårt spökskepp återigen ställer kosan österut
via Sandhammaren och Bornholm mot Gotland, österom ett
Öland som ju aldrig vill ta slut. Det bär vidare norrut till
Landsort och en välbehövlig sup på Sandhamns värdshus.
Farten är god så vi går genom Roslagens Väddö kanal förbi
Singö till Gävlebukten, Höga Kusten, Bönderna, Ratan och
Bjuröklubb. Vi kunde ha gått till Torneå men skuttar i stället
över Bottenviken och lämnar Nordvalen i väster. Går den
långgrunda finska västkusten på behörigt avstånd, minst tio
sjömil ut, med avstickare till flere pittoreska småstäder inne
i lummiga djupa vikar. Sedan skymtar vi Enskär och Ålands
östkust, går, efter en avstickare till Mariehamn över Gullkrona
fjärd till Hangö och Helsingfors. Trots den fina vinden börjar
besättningen knorra, vi har hållit dem hårt det medges, men
skall vi segla i Norden så skall vi. Ännu återstår den karga
och tomma östnyländska skärgården – det är som att segla
på sextiotalet - innan vi avslutar äventyret i Fredrikshamn,
staden uppkallad efter Fredrik I, Sveriges konung efter Stora
Ofreden. Ankaret går och alla är nöjda. Vi har nu följt de
nordiska kusterna av Östersjön, nästan lika mycket återstår,
men det får bli till en annan gång.
I denna sugande, smäktande och slingrande miljö erhåller
otaliga nordbor sina allra vackraste minnen. De kungliga klubbarna och NJK, med det anakrona epitetet kejserlig för att hedra
sin tidigare beskyddare, har lärt sig att dra nytta av det jäsande
hav som skiljer och förenar: vart tredje år träffas långfärdare
från de fyra länderna till Vikingaträff. Vad är väl bättre för
samhörigheten än tre-fyra intensiva dagar i Fredrikstad, Mariehamn, Marstrand, Roskilde, eller Saltsjöbaden kompletterat med
ljuvliga naturhamnar under tillfartsseglingarna? Då våra unga
också skall ha skoj ordnar vi bejublade femklubbsregattor i tur
och ordning i vart nordiskt land (faktiskt två gånger i Sverige,
då det tycks gå en osynlig skiljelinje mellan öst och väst rakt
genom landet). Och som om detta inte skulle räcka samlas ännu
de nordiska gubbarna till årliga vänskapsseglingar för att ta
mått av varandra. Gammeldansken i Skovshovedet glömmer vi
sent, likaså den ärliga kampen i Hankö, hur skulle man förgäta
svidande missar i Långedrag, för att inte tala om gnisslande
tänder i Saltsjöbaden eller hemmasegrar i Helsingfors?
Men Östersjön, vårt hemmahav, har inte alltid varit lika
idylliskt. I äldre tider bröts friden av ständigt återkommande
örlog, kitsliga grannar gjorde upp sinsemellan i bästa byastil.
Efter unionsförsöket och drottning Margareta har hegemonierna varierat, kombinationerna ändrat, i bästa Match Race
stil. Den seriösa historieskrivningen har förklarat, rationaliserat
och etiketterat allt vårt interna smågnabb under århundraden,
något som på äkta nabo vis oftast har haft sitt ursprung i sårad
självkänsla eller nationell ambition. Å andra sidan har de
nordiska länderna inte heller uraktlåtit en hjälpande hand: I
nödens stund har nordborna visat varandra en rörande lojalitet och hjälpsamhet. Trots allt detta ville jag nog påstå att de
nordiska länderna idag bildar en sällsynt lycklig gemenskap;
vi har så mycket gemensamt, så mycket att värna om och så
litet att klaga på.
Ironiskt nog erfor vi den starka gemenskapen i samband med
vår tids stora drama, sprängningen av Twin Towers i New York
den 11 september 2001: På olika vägar hade representanter
för K MML