Kommodoren har ordet
När du, min kära läsare, läser detta, har det redan gått några
dagar sedan flagghissningen. Och vad är väl bättre än det? Den
första gången vår flagga hissas för året innebär den högtidliga
inledningen på säsongen. Den nya säsongen, med till synes
oändliga, löftesrika dagar till havs eller i varma havsvikar
och utmanande kappseglingsbanor utbreder sig nu inför våra
ögon...
Jag överdriver litet associationens romantiska dimension,
men gör det med flit, för vi har en klar och tydlig tudelning
inom klubben på den här punkten. Den är mycket intressant:
majoriteten, å ena sidan, seglar (både med motor och segel)
mest för sig själv och trivs med den sociala dimension som
klubben erbjuder i skärgårdshamnar och hemhamnar. En
minoritet har utvecklat den sportsliga dimensionen till ett raffinemang som i vissa sammanhang får mig att i andlös aktning
föra handen till brättet i honnör. Jag tänker då på kappseglarna,
de unga och de gamla, vilka fört klubbens färger med ära och
stolthet både nationellt och internationellt. Men jag vill inte
heller förneka stoltheten över våra kölar som plöjer skärgårdshavets böljor eller korsar stora vatten för att på det sättet föra
våra färger vida kring.
För mig och min styrelse innebär detta en utmaning, som
aldrig tycks vilja ta slut. Det gäller att sammanjämka stridiga
viljor och välja mellan prioriteter så, att klubbandan inte tar
skada och att samtliga, jag betonar detta, samtliga medlemmar kan vara stolta över vår klubb och dess prestationer, må
de sedan vara sportsliga eller sociala. För sist och slutligen
möts allas individuella ambitioner i de gemensamma kraven
på tveklöst sjömanskap, mödolös båthantering och taktiskt
öga. Klubben är det ställe där man enklast och säkrast bibringas dessa färdigheter och klubben, det är vi, alla, utan
urskiljning. På klubben kan man umgås, där ordnas kurser och
träning, där kan man utbyta erfarenheter och upplevelser. Kort
sagt,”Repetitio mater est studiorum, ut concordia res parvae
crescant”, (dvs.”Övning ger färdighet, på det att vi små skall
bli starka genom endräkt)! Denna egna travesti på några gamla
romarord står i ett nötskal för mycket av vad vi är idag och
kunde vara på NJK.
När jag nu ser framåt undrar jag litet vilka framtidens
utmaningar kommer att bli här i Nyland och Helsingforsregionen. Vår rekryteringsbas blir säkert mera skiftande och
bredare med åren. Vi kommer säkert att få ett mer mångsidigt
medlemsmaterial. Frågan är om klubben kommer att kunna
hantera det på rätt sätt. Vi kommer att kunna samarbeta mera
med våra kolleger i huvudstadsregionen. Detta är ett intressant
fenomen. Klubbarna bevakar inte avundsjukt sina revir, utan
vissa trevanden med avsikt att skapa kritisk massa framför allt
på kappseglings- och övningsbanorna har förnummits. Och
det tycker jag är beaktansvärt. För vi är totalt sätt ändå så få
i regionen, vi måste kunna utnyttja alla tänkbara möjligheter
till samverkan och ömsesidigt utbyte. Bara då kan vi hävda
oss internationellt, ett krav som blivit allt mer pockande i vår
krympande värld.
Vi får ändå inte göra det på bekostnad av vår identitet och
vårt oberoende. Mot denhär bakgrunden har jag därför ansett
det vara nödvändigt att NJK har en central roll i de diskussioner som förs inom Helsingforsregionen och som berör
segelsportens utveckling. Det var därför jag bad om vårmötets mandat åt kommodoren (oavsett person i framtiden) att
få upprätta en diskussionskanal med Helsingfors stad för att
bland andra angelägna frågor också diskutera eventuella nya
klubbfaciliteter inom huvudstadens hank och stör. Det passar
mycket bra nu när vi formellt sett ändå har en ”ändlig” period
(vare sig det är fem, tio eller femton år) kvar på Björkholmen
och förr eller senare måste vara beredda på att ta vår Mats ur
skolan och flytta någon annanstans. Det är inget dramatiskt
med detta, vi står inte inför någon ändalykt. Men det är bra
att vara en ledande diskussionspartner när det börjar röra
på sig, för då kan vi agera bättre. Jag bedömer våra chanser
till självständig profil och rörelsefrihet som större, om vi är
aktivt med i diskussionerna om t.ex. Ärtholmens framtid än
om vi bara kvider i det tysta och förbannar de yttre vidriga
omständigheterna. Och visst skulle det ju i slutändan kännas
skönt, när vi tvingas lämna Björkholmen, att elegant flytta in i
utrymmen som angränsar till ett gemensamt kappseglingshav
med HSK, SPS, HSS, M och BS. Då får vi banorna strax utanför och fördelaktiga förhållanden för träning och utbildning
i centrum av händelserna.
Det finns också en annan allvarlig aspekt på framtida utmaningar: de nya miljöreglerna kommer sannolikt med tiden att
göra slut på gör-det-själv-vint