Marianne ”Pippe” Thun-Ericsson
50 år i seglingens tjänst
med rätt att döma
Två år efter NJK:s 100-års regatta blev
Pippe Thun-Ericsson lockad ut på sjön för
att vara med och arrangera Pingstregattan för Brändö Seglare. Senaste sommar,
50 år senare, avslutade hon sin karriär
till sjöss som kappseglingsdomare vid
606 NM i Mariehamn. En flitigt använd
domarhatt fullbelamrad med tecken från
seglingar i när och fjärran, album med
fotografier och otaliga dokument över
välförrättat värv ger anledning att blicka
tillbaka.
En kall kväll i januari, medan snön yr
utomhus, berättar Pippe om sina upplevelser som kappseglingsfunktionär och
internationell kappseglingsdomare på
seglingsarenor runtom i världen. Det
började som för de flesta domare, med
kappsegling och deltagande i seglingsnämndens arbete. Det blev Snipe och Hbåts segling med maken Henry ”Heffe”
Ericsson och en hel del seglingsarrangemang, främst för BS. I slutet av 70-talet hade Fred Ehrström börjat ivra för
att skola upp en domarstab i Finland.
Pippes domarkarriär fick sitt startskott
år 1981 då hon blev Finlands första distriktsdomare. Därefter följde nationell
domarkompetens och år 1991 fick hon
sina internationella domarpapper. Pippe
blev då den första kvinnliga internationella seglingsdomaren i Norden. Senare
fick hon flera medsystrar i bl.a. Sverige
och Norge.
Pippe berättar att det inte är helt
oproblematiskt att få internationell domarstatus. Utom kurser och prov, som
naturligtvis går på engelska, skall man ha
domarpraktik från ett antal internationella märkestävlingar innan kompetensen beviljas. Juryplatserna är i allmänhet begränsade och det gäller att ha en
lämplig, välrenommerad mentor som kan
bana väg för aspirantens karriär. Seglingarna arrangeras ofta utomlands vilket
innebar för domaraspiranten att hitta
”das nötige Kleingelt” för resorna. Dessutom hade Pippe som kvinna att över-
vinna en viss acceptanströskel hos en, på
den tiden, ofta traditionell domarkår.
På 80- och 90-talen blev det också en
hel del nationella och internationella domarjobb inom genren radiostyrda båtar.
En av de besvärligaste sitsarna som blivande internationell domare hade Pippe
under EM tävlingarna för Marblehead i
England 1990. Då behandlade juryn 125
protester under en seglingsvecka, ett
par så allvarliga att Pippe övervägde
att skicka hem seglare med ett par års
karantän. Det första uppdraget för ”damen med hatten” dök upp i Kantvik, där
Topper-klassen 1991 seglade internationella mästerskap under ledning av Lars
Nyqvist.
Att vara internationell domare innebär resor över hela världen. Kompetensen skall upprätthållas och för det krävs
sex internationella uppdrag inom fyra
år. Sålunda har Pippe varit med på ett
litet hörn också när det gäller America’s
Cup, dvs. Little America’s Cup, som vanligen seglats mellan USA och Australien
i vingsegelförsedda 2-mans katamaraner.
Paret Ericsson reste ned till Melbourne
där dom