för det hade han, hade hon inte velat tro att det var sant. Samtidigt
klandrade hon sig själv för att inte tidigare ha snappat upp, eller
velat erkänna de signaler hon ändå så tydligt hade sett från Rickard
de senaste månaderna.
”Men du klarar det här Rickard. Du har alltid klarat allting.”
hon hade fått tårar i ögonen igen. ”Du har alltid varit bättre än
jag på att ta hand om dig själv och jag vet att du kommer ta dig ur
det här också. Därför kommer jag att åka till Bagdad på torsdag,
för jag vet att du kommer att ta dig ur det här och finnas här när
jag kommer tillbaka.” Hon hade torkat sig om näsan med ett hörn
av filten hon hade svept om axlarna. ”Om jag inte åker kommer
jag att tyna bort. Då kommer jag att sitta här i Blackeberg och
undra hur det kunde ha blivit, hur mitt liv skulle ha sett ut om jag
bara äntligen gjort någonting konstruktivt, någonting positivt. Jag
behöver det här Rickard. Jag behöver det här projektet. Att inte
genomföra detta nu när jag kommit så nära vore att stanna före
målsnöret. Det här är sista steget för mig att komma tillbaks till
mitt riktiga liv, att fullborda den resa som lades på is när mamma
och pappa dog. Kommer du ihåg vilket vrak jag var då?” Rickard
mindes och Sandra fortsatte. ”Sedan när jag hamnade på sjukhus...
Det var ett brutalt uppvaknande som tvingade mig tillbaks till
livet. Varenda dag som gått sedan dess, vartenda steg jag har tagit
de senaste åren har fört mig en liten bit närmare att hitta mig själv,
att få bli hel igen. Kan du inte låta mig göra det? Kan du inte hjälpa
mig bli hel?”
Han kunde inte i det läget förmå sig att säga nej och lovade till
slut att hjälpa henne så mycket han kunde på den korta tid de hade
innan hon var tvungen att åka.
Han kände hur ångesten fick ett nytt grepp om honom men sköt
den åt sidan. Detta var verkligen vad Sandra ville, hur dumt det än
var. Han hade försökt övertala henne om att inte åka men misslyckats. Han hade ingen rätt att hindra henne och hade han i så fall
inte snarare en skyldighet att ge henne bästa möjliga förutsättningar för att hon skulle ta sig igenom skiten helskinnad?
När hon till slut somnade gav sig Rickard av. Morgonpendlingen var i full gång men han märkte det knappt medan han stod
på den överfulla tunnelbanan in mot T-centralen, stirrande ut i
48
42